Ibland kör jag tre kvalitetspass på en vecka och sedan kör jag ett antal pass som har ett enda syfte nämligen att ge en bra total mängd. Hela upplägget stämmer bra med Jack Daniels läror och jag följer hans träningtempon på:
* VO2 max passen (3.17 min/km vid flackt underlag)
* AT passen ( 3.34 min/km vid flackt underlag)
Men när det gäller de här bulkpassen så upplever jag ofta att jag håller ett ännu lugnare tempo än vad som rekomenderas av Jack Daniel´s (4.26 min/km) på de lugna passen. Anledningen till att jag inte slaviskt följer Daniel´s rekomendationer på lugna pass är att jag själv tror att det skall kännas "lätt" att springa lätta pass och då blir det ett lägre tempo. Det bara blir ett visst tempo när man kopplar in autopiloten och bara låter benen gå av sig själv. Är jag återhämtad inför ett lugnt pass så går det enligt Daniels rekomendationer men är jag lite sliten så går det långsammare, i bland betydligt långsammare.
Min spaning för dagen är att jag faktiskt tror att det är viktigt att man inte springer allt för långsammt på bulkpassen. Om man springer alltför stor del i ett för långsamt tempo så blir man bra på att springa "långt och långsamt". Man blir en "moped med stor tank" istället för det jag vill vara; "En japanarmotorcykel med hög toppfart".
Man blir ju bra på det man tränar och tränar man i 5.30 fart så blir man en jävel på att springa i 5.30 fart men det är jag ju liksom inte intresserad av.
Det är förstås på förekommen anledning som jag skriver om detta nu just denna helgen, precis efter en avslutad rekordvecka på 120 km löpning fast med bara ett bra genomfört kvalitetspass och med en hel del av passen genomförda med sega ben och i "för lågt" tempo. Utöver denna upplevelse så beskådade jag också Ultraloppet i Trollhättan där c:a 150 löpare sprang i 6, 12 resp 24 timmar!!. Jag hörde att Henrik Olsson TV88 lär ha sprungit 20 mil och att Mattias Jonson, Som är jämn med mig på 10km, sprang otroliga 15 mil i ultradebuten. Trots att jag är mäkta imponerad att bedrifterna av alla löpare som härdade ut och sprang långt i denna tävling så är jag samtidigt övertygad om att det där inte är en tävlingsform som jag skulle gilla för egen del. Jag vill inte träna min kropp på ett sätt så att den blir specialiserad på att springa låååångt i ett "mösatempo", då springer jag hellre riktigt fort på 10km.
Att ha ett högt VO2 max innebär i princip att man har en stor "aerob motor". Detta är viktigt då man springer 5 km. På distanser över 10km så är sträckan såpass långt att laktat-tröskeln blivit lika avgörande som VO2-max för prestationen. På halvmarathon (min specialitet) är det laktattröskeln som är i särklas viktigast för framgång. När man sedan tävlar på längre distanser såsom Lidingölopets 30km och på marathondistansen så är det utöver laktat-tröskeln också "ren uthålighet" som är viktiga parametrar.
Jag vill gärna bli riktigt bra på distanser runt 10 km och gärna då i terränglöpning. För att bli det krävs mycket träning i den aeroba zonen men hur lågintensivt kan man då springa? Jag har en maxpuls på 180 slag/minut och på mina distanspass bör pulsen inte understiga 130 slag/minut. Tränar jag i långsammare tempo blir det fel typ av träning. Jag tror att cellerna och kapilläriseringen anpassar sig efter det man utsätter den för. Att springa riktigt riktigt långt men långsamt t ex borde föranleda att kropens celler försöker anpasa sig så att de skall klara av att jobba länge utan att förbruka alltför mycket energi. Detta är knappast förenligt med celler som är maxade för at nå ett högt VO2-max....
Men det finns ändå en anledning till att ibland mösa på i "för långsamt" tempo och det är då man skall nå nya träningsmängder. Ibland gör jag så att jag ökar dosen med lågintensiv träning och sedan konverterar jag till ökad kvalitetsmängd fast behåller totalmängden.
Till sist ett stort grattis till Snorkfröken och MarathonMia som sprang kusligt långt igår natt i trollhättan. Vilka fighters ni är! Grymt bra.
Även om jag inte delar er passion för Ultralopp så gillar jag att det finns tävlingar som stimulerar alla er ultralöpare att tänja på gränserna åt de håll som just ni vill utvecklas.
Kul at se er på plats och i verkligheten utanför bloggvärlden.
5 kommentarer:
Jag gillar att springa snabbt även på distanspassen, det är mycket roligare MEN det blir inte bra i långa loppet. Bäst är att lämna kamraten Garmin hemma oh bara springa på känsla. Jag gillar ju de tuffa passen och tycker att distanspassen är ungefär som vardagsmotion, tråkiga men nödvändiga för att ta sig fram.
Tack för vinkningar, pepp och utlånande av fru igår. Såååå grymt mycket värt!
Jag vill springa fort på 10 km och kunna springa långt. Kan du fixa det åt mig, darling?
Jag läser och lär; alltid snappar man upp något klokt från dina inlägg! Jag vill också bli snabb :) .
Och tack för hejande på söndag morgon - guld värt! Jag är något mer social i vanliga fall, men var lite låg och medtagen efter målgång, så jag kom mig inte för att hälsa på er ordentligt.
>> Anna,
Distanspassen skall ju inte stjäla kraft från kvalitetspassen men samtidigt så vill man ju att cellerna skall stimuleras att bilda mitokondrier och att man skall få en ökad kapillärisering i musklerna och då är frågan hur låg kan belastningen vara och ändå ge önskad effekt? Tror som du att man skall gå på känslan och att det allteftersom man blir bättre och bättre tränad kommer kunna springa fortare och fortare med samma belastning.
>> MarathonMia,
Och ett jättegrattis till din fina prestation återigen. Det var kul att vara där och beskåda ultraloppet. Ungarna var väl inte överförtjusta till en början men det blev bättre efter lite rucher på fotbollsplan med grabbarna ;-)
>> Gumman du har kvalitet att bli både snabb och uthållig se bara så länge du stått ut med mig exempelvis ;-)
>> Snorkfröken,
Grattis till superprestationen! smågrabbarna var inte sådär supersugna på att farsan skulle chatta så mycket heller så det få bli mer socialt nästa gång vi ses. Kul att få vara med och beskåda det hela iallafall.
Skicka en kommentar