Jag har en förkärlek för små tävlingar som ändå är riktiga löpartävlingar.
Med benämningen riktig löpartävling inbegrips att det finns löpare av god klass med i startfältet trots att startfältet är litet. Jag tycker att det finns en charmighet i att komma till ett litet spartanskt tävlingsområde med lowtech utrustning, en skrankig målvagn, engagerade lokala funktionärer och så den där obligatoriske superengagerade speakern som säkerligen också är både tävlingsledare och prisutdelare.
Annelundsrundan i Ljungby är en sådan tävling. Jag gillor också distansen 10 km.
Förra året var extra kul eftersom Lena och jag sprang båda två och överträffade våra förväntningar med råge. Hon 42.21 och jag 34.40 båda pers på 10 km. Eller 10 km förresten, enligt Garmin var den 9,85 då Lena mätte upp den förra året och jag fick den till 9,82 idag så den är inte bara snabb för att den är så platt den är sannolikt kort också.
Efter mitt kanonlop förra lördagen (3.21 min/km i 7,85 km inte tokflack grusväg) så trodde jag att det skulle vara rimligt att hålla 3.21 min/km på denna optimalt flacka asfaltsbana och med tanke på att banan är 180 meter kort så borde tiden kunna bli 33.30 - 40s = 32.50. Fullt logiskt, möjligen hoppfullt men rimligt.
Nu klarade jag att upprepa ett liknande topplopp såsom förra veckan utan sprang på 33.59 min och det var inte med samma lätta känsla i kroppen som jag svävade fram denna lördag. Fick jobba hela tiden. Jag fick ut allt det som fanns i kroppen idag, inget snack om saken och med det är jag nöjd.
Lars Johansson sprang i sin ensamhet in på 30.16 vilket är minuten från Henrik Skoogs banrekord på 29.15.
Ett nytt pers blev det också och första gången under 34 minuter på 9,82 km...;-)
Hur gick det då för min kompis Nicke? Jo han fixade sit mål med minsta möjliga marginal. Hans egentliga tid var antagligen 35.59 även om den gamle engagerade eldsjälen till prisutdelare läste upp resultatet som 35.52. Så var det fixat! Jag hoppas och tror dock att Nicke söker sig till nya ännu tuffare mål framöver. Grymt kul dagstripp vi hade.
2 kommentarer:
Bra jobbat! Lopp som man trots inte god känsla mosar på hela vägen är riktigt nyttiga och bra för skallen. Det kommer du ha nytta av nästa gång, du vet att du klarar av att hålla farten trots att kroppen kanske inte svarar upp på bästa sätt.
Hade en liknande känsla under min tävling i helgen. Hade nio pers i huset under helgen varav fyra småbarn i åldrarna 1-5år. Barnen körde verkligen slut på en. Var helt utmattad innan start och kunde inte göra mig själv rättvisa. Bara att försöka göra det bästa av situationen och genomlida loppet.
Svarade sent också på din fråga om VO2max. Saxar in svaret från min blogg här:
=====
Tröskelkungen:
Sorry för sent svar. Kort vila brukar prägla det mesta som min Coach kastar åt mig i intervallväg. Då jag primärt tävlar på lite längre distanser så är det kort vila som gäller för att få passen så tävlingslika som möjligt. Alltså skär vi ner på målfarten men kör med kortare vila istället för hög maxfart och lång vila.
Jag har inte så stor koll på VO2max. Jag har tex aldrig kört tusingar med längre vila än 60'' stå. Normalt på bana brukar vilan vara antingen 30'' stå eller 60'' pausjogg 200m. Kan nästan tycka det är skönt att man inte hinner tänka efter så mycket mellan intervallerna. Bara att stanna, återhämta sig så mycket som möjligt och sedan plgoa igen. När jag kör kortare intervaller i högre fart inomhus tycker jag nästan det är mentalt påfrestande att behöva gå och vänta på nästkommande intervall.
>>Patrik,
Ja det gäller liksom att inte hamna i att det är ett alternativ att mer eller mindre lägga av under loppet utan se till att tugga igenom hela vägen. Det var mentalt tufft att se Garminklockan meny för "average pace" hela tiden stiga loppet igenom vilket indikerar med kuslig tydlighet att man inte riktigt klarar att hålla initial hastighet.
Tack för svaret om VO2 max.
Skicka en kommentar