Katastrofmara med mersmak!

Hade bestämt mig för att göra ett tävlingsuppehåll efter Stockholmsmaran i helgen. Behöver ett par veckor med liten mängd löpning men gärna mycket alternativträning.
Har känt att kroppen börjar reagera på olika sätt på det myckna tävlandet och den låga träningsmängden.

Jag hade ursprungligen tre huvudmål med vårsäsongen. Terräng-SM och Göteborgsvarvet samt Stockholmsmaran. Efter bra lopp i de två första tävlingarna så kändes det idag som att förutsättningarna fanns för att kanske överträffa målsättningen som jag satt till < 2.45. Alltid svårt att veta hur man skall reagera på ett marathon. Det är mycket enklare med halamarathon som ju bara innebär att man skall ligga och plöja i tröskelfart.

På vägen upp fick jag kanontrevligt sällskap med tre Göteborgare som gav positiv energi. En i gänget, Mikael Södermalm, visade sig vara krönikör i Runner´s World och är en av Sveriges ledande inom mental coachning.

Jag lyckades seeda upp mig till "kenyanledet" och fick byta om och värma upp på Stockholm stadion.

Stötte tidigt på Swyzak i Studenterna och jag fick då reda på att i elitledet får man visst service med egen vätskelangning om man så vill. Grymt kul tyckte jag och märkte upp samt placerade mina tre geler och vätskeflaskor till arrangörernas olika tråg som skulle skickas ut till respektive vätskestation.

Tror ni att det var svårt att hålla sig från att dra på för hårt i början? Japp så var det. Alltså med en sådan här inspirerande uppladdning är det inte enkelt att starta i 3.45 min/km vilket jag borde gjort. Efter 1 kilometers uppvärmning på stadion var det några minuters väntan innan vi så släpptes ut 5 minuter innan start för att placera oss i startfållan. Vilken känsla det var att få springa ch värma lite till allra längst fram bland Sveriges marathonelit (och någon promille av Kenyas löparelit då förstås). En hel del folk stod och tittade vid starten och TV sändningen var igång.

Första kilometern 3.22 min/km (för fort). Andra kilometern 3.23 min/km (också för fort).....

Inspirerad som få passerade jag utan att kunna hejda mig 3000 meter på 10.20, 5000 m på 17.59 och milen på 36.19 min. Det borde kanske inte vara hela världen eftersom 36.19 ändå borde vara ett par minuter långsammare än max fart på milen för mig. Denna dag var dock ingen kanondag rent formmässigt. Mellan 5 och 10 kilometer var det extra kul att jag hamnade med damtäten vilket gjorde att en motorscykel med kamera följde oss konstant och dessutom fick damtäten hela tiden jubel vilket också peppade mig. Jag sprang om mansäger så optimistiskt eller om man säger det på ett annat sätt... Jag sprang med huvudet under armen.

Benen kändes riktigt stumma redan vid 10,5 km då jag valde att ta en långsam vätskeprocedur (fick egen vätska här av arrangören) för att kunna få ny energi. Jag slukade 0,4 liter maximdryck och försökte springa lite långsammare ett tag för att ge benen chansen att återhämta sig. Då kom Swyzak och Göran Sander (Solvikingarna) i kapp och gick om mig. DE hade öppnat försiktigt i förhållande till sin kapacitet och plogade sig då genom fältet. De skulle få en helt annan typ av resa än vad jag själv skulle få. Jag föll ner genom fältet på ett föga stimulerande sätt från passering 10,5km och frammåt tills jag slutligen bröt vid 37 kilometer då kroppen var helt jäkla slut. Jag förstod redan vid 10,5 km att idag kommer det gå riktigt tungt och jag fick slite hela vägen därifrån.

Vet inte riktigt varför det tog så hårt på mig att göra första 10 på 36.19 min. Vid 21,1 km passerade jag på 1.21.04 vilket är en lagom öppning för mig men felet var bara att jag var blytung i benen sedan länge då.

Resultatet var "brutit" så det är ju en katastrof men jag hade riktigt skoj både innan loppet, under (ptminstone första milen) och efter så jag är nöjd med att jag sprang och va fan vågar man aldrig testa så kan man ju aldrig veta var gränsen går.

Vill också passa på at gratulera Jari Repo min kombatant som lämnade mig bakom sig vid 10 km och som trots en lika hård öppning som jag kom runt på 2.48. Starkt gjort Jari! Och så gläds jag med Spring-Therese som passerade en i det närmaste stillastående Tröskelkung på Västerbron under andra varvet. Kollade din farthållning under loppet och den var kusligt jämn. Starkt gjort Therese! Jag erkänner mig besegrad och hoppas du ser mig som en hyfsad skalpi ala fall ;-)

Grattis också alla andra som fullföljde loppet. Jag såg många hjältar på östermalms IP. Det var folk som somnat på stenmurar helt utmattade, folk som låg ner med darrande ben och aktut vätskebrist. Jag säger bara det, vilka kämpar!

Själv har jag inte mycket plumpar i protokollet av det slag jag visade upp idag men det var faktiskt tvärstopp i benen vid 36km. Fick en kilometer på 6.11 min/km inan jag la av så ni fattar att det var lite trögt.

Nu skall den sarjade kroppen få läka ut ordentligt och sedan blir det ny sats mot Lidingöloppet som det stora målet och < 1.54 där. För att det skall kunna låta sig göras måste 5 kg lönnfett skalas bort via hård träning och strikt kost och dessutom måste jag få till en bra period med mycket träning och lite tävling. Planen är att denna def och träningstid skall ske nu fram till 25:e Juli ungefär därefter blir det lite tävlingar igen.