Veckans kvalitetspass nummer 1 är avklarat. Det blev 10st hårda 3.30 minuters intervaller på kuperat terrängspår. Joggvilan på 30s kändes faktiskt lagom då vi lyckades få tempot att anpassas efter den korta vilan. "Vi" denna gång var Jocke och Party-Patrik.
Party-Patrik som hade haft en hård helg på festfronten och dessutom tränat med Hälles nyförvärv Mereth Bata dagen innan fick kasta in handduken redan efter 2 intervaller. Jocke och jag var riktigt jämna och stod för farthållningen ungefär lika mycket vardera.
Vi körde milen på Fontin och hann precis runt ett varv på de tio intervallerna.
Lyckad träningsform men det krävs att man är väldigt jämna för att man skall ha nytta av varandra.
30-30 intervaller är bättre ur det hänseendet.
På lördag väntar Strömstadmilen och det skall bli intressant att se vilka resultat det blir nu när jag inte drar ner på mängd eller kvalitet under sommartävlingarna.
Målet är ju höstens terränglopp och framförallt Lidingöloppet som jag ofta tänker på under mina pass nuförtiden.
4 kommentarer:
Låter riktigt tufft med 10*3.30, speciellt i terräng. Starkt jobbat!
Hoppas det gick bra på loppet! Jag läste ditt inlägg "Hur snabba skall "bulkpassen" vara?" nedan och hade några kommentarer. Jag tror det varierar mycket från person till person. En del kan hålla relativ hög fart på sina distanspass och ändra vara fräscha när det vankas kvalitet medan andra (jag tex) måste springa mycket långsamt för att vara återhämtad. Försöker jag trycka på i 4:35 min/km, som ska vara mitt easy-tempo (70% av Vo2max), bränner jag alldeles för mycket glykogen, men ligger jag istället på 60-65% av Vo2max funkar det bra.
Jag tror att hur snabbt man kan springa sina vanliga distanspass och vara fräsch för kvalitet beror i viss mån hur mycket långsamma och snabba muskelfiber man har. Om man har en stor andel långsamma fiber och är en typisk marathonlöpare använder man i stort sett endast långsamma fiber vid distanslöpning (även vid lite snabbare tempo) och fett används i mycket stor grad och man sparar alltså på glykogen.
För en medeldistanstyp dock, som har en större andel snabbare fiber, kopplas dessa in vid normal distanslöpning i lite snabbare tempo i större grad än för marathonlöpare, och medeldistansaren riskerar därigenom att bränna upp sitt glykogen om han springer för snabbt på distanspassen. Därför kan han inte springa lika snabbt vid normal distanslöpning som den som har en större andel långsammare fiber. Däremot på kvalitetspassen kan han ösa på rejält för att träna de snabba fibrerna och kan köra med en högre intensitet än marathonlöparen.
Låter detta som en rimlig förklaring? Det gäller i så fall att luska ut vilken typ av fiberuppsättning man har och anpassa träningen och farterna därefter.
När det gäller lägsta intensitet på distans läste jag nånstans att under 60%Vo2max ska man helst inte ligga, det blir väl 5:28 min/km i ditt fall.
>>Snabba Fötter,
Ja det var mer kvalitetsdos än vanligt men tenmpot blir ju lite lägre också.
Blir det något lidingölopp för dig i år förresten?
>> Medeldist,
Tack för utförlig fundering/spaning! Sånt här gillar jag ;-)
Intressant det där med fiberteorin. Utifrån mina prestationer på olika sträckor (bättre på halvmarathon än medeldistans) så tror jag att jag har en fibersammansättning som nog är åt det uthålliga hållet.
Det där med 60% av VO2 max var också intressant för det tempot du nämner (5.28 min/km) är just lika med mit "autopilotstempo" på sega mornar efter hårda kvalitetsdagar. Undrar om det finns ett samband?
Skicka en kommentar