Gårdagens inplanerade VO2 max intervaller hängde löst ett tag. Jag hade varit och jobbet och det var intensivt på jobbet, efter hämtning på dagis stod det klart att det skulle bli VAB för mig torsdag + fredag eftersom Noel inte alls verkade frisk. Han kräktes upp allt han fick i sig, var gnällig och ordentligt hes.
Onsdag är ju min kvalitetsdag nr 1 och den dag då jag tränar, duschar och bastar i lugn och ro och hinner umgås lite med mina aktiva vänner.
Den här onsdagen var jag dock mer än lovligt "komig". Ni vet så där som när man hade kunnat somna stående. Jag undrade förstås hur det skulle kännas att mosa igång den första VO2 max intervallen klockan 18.30 när man just för stunden undrar hur man skall överleva tiden fram tills Lena tar över rodret hemma. Jag tänkte att hur trött man än är innan passet så ordnar det nog till sig under passet, man vaknar till och sedan är man pigg som attan och har svårt att somna.
Hur gick det med det då?
Just den här gången var det en trio bestående av Erik, Patrik och jag själv som radade upp inför ett VO2 max pass som denna gången skulle bestå i att köra 4 x 3.30 minuter längs med terräng-DM banan och tanken var att vi då skulle hinna komma ungefär runt de 4 km som banan mäter. Ståvila 2 minuter förstås. Efter de fyra intervallerna skulle de som ville köra vidare "som vanligt" d v s 900 meters intervaller runt dammen tils man fått nog.
Jag var grymt seg till en början. Lyckades hänga på i Eriks rygg på den första men släppte ordentlig lucka på 2:a, 3:e och 4:e helt enkelt för att benen kändes för sega. Det skall visserligen ta emot lite på VO2 max intervaller men det här var något helt annat. I de lägena brukar jag tolka signalerna som att kroppen inte är mottaglig för hård högintensiv träning och kör då istället helt enkelt lite med handbromsen i.
Det var inget märkligt med det utan det märkliga var snarare att jag efter avverkade 4 x 3.30min fortsatte köra några 900 metersintervaller och att det faktum att dessa plötsligt kändes helt OK och gick snabbt. Jag körde 6 st 900 meters intervaller på 3.01, 3.00, 2.59, 3.00, 3.00, 2.55 vilket är ett bra snitt och deta trots att jag kortade ner vilan till 45 - 60 s för att snabba upp det hela lite (Erik och Patrik var ju klara och väntade in mig).
Det märkliga i detta var alltså att ett pass som inleddes som en katastrof om man räknar till känslan i benen kunde vända till ett OK pass. Jag gissar att det beror på att fart runt 3.00 runt dammens 900 meter är mer tävlingsfart på 10km för mig än VO2 max -fart nuförtiden.
Att kunna göra ett OK fullvolyms kvalitetspass med den inledande sega känslan i benen är jag nöjd med, det var ett strkebesked och nu gäller det att få till ordentligt med återhämtning inför helgens terränglopp Tif-terrängen (6050meter).
Det blir en träninstävling för mig dock. Jag behöver en vecka med 10 mil innevarande vecka så någon satsning på helgens lopp blir det inte fullt ut. På Göeborgs cross country i Skatås den 19 april skall jag dock vara i mitt esse och göra ett kanonlopp som ger mig råg i ryggen inför terräng-SM 26 april (12km).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar